Liverecension från The Big 4 - Ullevi 3/7 2011

Bloggen har varit i kontakt med en av alla de som var och såg The big 4 under söndagen. Här följer hans tankar om konserten på Ullevi.

Det var med stora förväntningar jag gav mig iväg till Göteborg i söndags runt 12-tiden. Efter en uppvärmningsöl på The Dancing Dingo var det dags att bege sig till arenan för en snabb och smidig securitykontroll av trevlig och tillmötesgående personal. Jag äntrade arenan strax innan Anthrax gick på och fick för första gången se dem live. Ljudet var inte perfekt men jag tycker ändå att de gjorde ett ok jobb på scenen, (de var ju ”bara” förband till Metallica). De visade entusiasm, och ståplats var med på noterna.

Nackdelen med att ha fyra band på samma scen är att det blir en hel del dötid mellan banden, då passade många på att sträcka på benen, handla mat och dryck osv. Vid ett av dessa avbrott åhörde jag och mina vänner en i våra öron oerhört rolig konversation mellan två dalmasar då den ene som står i trappan in mot själva arenan säger:

- Ska vi gå upp å se om de har börjat? Varpå den andre svarar:

- Det hade vi hört, kanske. Allt på klingande dalmål.

Efter Anthrax var det så Megadeath tur att gå på scenen. Ljudet var fortfarande inte på topp och jag tyckte inte att bandet hade samma energi på scenen som Anthrax hade uppvisat strax innan. Detta märktes också på ståplats där det inte var lika många händer i luften.

Ytterligare ett avbrott för ommöblering av scenen och sen var det Slayers tur att inta scenen. Vid det laget har nog åtminstone 75% av publiken anlänt till Nya Ullevi och det märks på responsen även om det på sittplats inte är många som står upp. Slayer levererar nog det musikaliskt bästa under kvällen, och med 32 marshalllådor på scenen så är ljudmattan massiv.

Men Anthrax, Megadeath och Slayer får ursäkta, de flesta på Nya Ullevi denna kväll väntar fortfarande på sina favoriter så även jag. Stämningen stiger och strax ovanför mig på sittplats är det ett gäng som försöker få igång vågen och till slut lyckas den gå runt hela arenan. Samma gäng får igång nästan hela långsidan som ropar ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA! Och efter ett par försök kommer det äntligen ett svar från andra sidan planen, JAJAMENSAN FATTAS BARA! Nu är spänningen på topp, det går nästan att ta på den, och strax efter 21.30 tänds de stora skärmarna och Metallica kommer in på scenen. Scenbygget påminner mycket om scenen de hade på Stockholms stadion 2007 med två ramper upp till en avsats bakom Lars trummor. Men de två skärmarna på sidorna av scenen kompletteras nu av två större längst bak på scenen.

Första låten, ”Hit the lights”, träffar mig rakt i magen och jag är åter igen helt såld, Metallica är ett av världens idag bästa band och när de är på så bra humör som denna kväll då är de allra bäst, och det kan nog ingen säga emot när de kan spela en låt som Master of puppets som andra låt i setlistan, andra band hade sparat en sådan monsterhit till extranumren. När vi kommer fram till slutet av Seek & destroy håller inte min röst längre då har jag ”bara” vrålat till fyra låtar och det återstår minst en och en halv timme av setet. Kvällens bästa allsång står ”The memory remains” för, trodde aldrig att jag skulle få uppleva bättre allsång till den låten än stadion 2007men Ullevi slår det med råge, James Hetfield, Lars Ulrich, Rob ”the frog” Trujillo och Kirk Hammett står till slut bara och ler och ser ut över publikhavet.

När ”One” drar igång blir det stora fyrverkerier och krutröken vandrar över Ullevi, sen följer ”For whom the bell tolls” och jag är i himmelriket. Setet avslutas med ”Blackened”, ”Fade to black” & ”Enter sandman” under den sista låten lägger jag märke till ”roddare” som kryper omkring på scentaket och tänker: -ska det bli en upprepning från Load-turnén 96-97 då roddare sprang brinnande över scenen och föll handlöst från riggen?…

Istället blir det snabb ommöblering, fler trummor rullar ut på scenen och in kommer medlemmar från både Megadeath och Anthrax, tillsammans river allihop av ”Am I evil”. I tidningen kan man dagen efter läsa att Slayer struntade i att vara med då man bytte låt, vilket jag tycker är synd eftersom en av mina absoluta favoritlåtar är just den utbytta låten ”So what” men vad gör det när Metallica efter storbandsframförandet fortsätter med ytterligare två låtar, ”Damage INC” och avslutningsvis ”Creeping death” under vilken stora badbollar kommer farande ner från scentaket det blev inga roddare dinglande i säkerhetslinor denna gången…

Ska man sammanfatta Metallicas spelning så finns det många ord att välja mellan, magiskt, mästerligt, trollbindande, suveränt, för även om Lars tappar takten några gånger och Rob ser fjantig ut när han hoppar groda så är låtmaterialet och den glädje som hela bandet utstrålar på scenen allt överskuggande jag fastnar för ordet Världsklass.

H. Åberg