TOTO - "Allsång på Skansen"

Foto: Anders Löwdin

Årets bästa fredagsmys fick vi som tillbringade kvällen på Skansen uppleva häromdagen. Vi skulle bevittna en skara av den utrotningshotade arten ”Pressens mest hatade mästerliga musiker”.
Toto med tillhörande förband höll stor show i fyra timmar.

Strax innan klockan sju kliver Anders Widmarks trio upp scen som första band. Jazzmusikern Anders har tagit med sig tre vänner i sin konstellation och de bjuder på en halvtimmes skönt sväng. Inte all så jazzigt som jag befarade, utan riktigt bra låtar med en liten dragning åt State Cows. En platta är på gång och kommer ut i höst så håll ögonen öppna, det kan bli något.
Som nummer två i raden kliver det smått legendariska bandet Manfred Mann´s Earth Band fram ur kulisserna. De har hållit på i olika konstellationer och namn enda sedan tidigt sextiotal. Här bjöds det på en rad hits ifrån deras repertoar. Redan i andra låten kliver Mannfred själv fram från sin skymda tillvaro bakom en rejäl trave keyboards. Iförd Crocodile Dundee hatt och en zebrarandig keyboardgitarr levererade han och resten av bandet en dryg timme lång välspelad föreställning, som förmodligen inte lämnade någon besviken. Musikerna själva såg också nöjda ut även om bandets frontman troligen inte har bjudit på mer än en handfull leenden sen 1972.

Nu var det då dags för kvällen klimax, Toto. Detta var det åttonde stoppet på deras pågående turné. Scenområdet var tämligen fullsatt av en publik som till största delen bestod av åldersgruppen 30-50 år, med undantag av några av deras barn som antagligen hjärntvättats med Totos tidlösa musik.
Jag förundras en aning av att de fortfarande ser ut att ha så fruktansvärt roligt fast de har gjort hundratals spelningar genom åren.
Både ljudet och ljuset var perfekt även ifrån min position ungefär femton meter från scenkanten.
Vi bjöds på den ena efter den andra stänkaren ur en nästan outtömlig källa av klassiker. Steve Lukather var på bästa spelhumör och dagen till ära bjöds David Paich på en födelsedagssång av publiken. Alla bandmedlemmarna får som vanligt rejält med egen tid att briljera på sina instrument och körsångarna gjorde bland annat en underbar variant av Bon Marleys ”No women, no cry”.
Steve Porcaro har sedan förra året återkommit till bandet och det är en fröjd att både se och höra hans klaviaturspel. Det befarade regn och åskovädret uteblev som tur var men man skulle kunna tro att det ändå brakat lös när Simon Phillips går loss på sitt gigantiska trumset. Joseph Williams lullar runt på scenen fäktandes med mickstället och hans röst ljuder som lejonvrål över hela Stockholm. Eftersom Mike Porcaro drabbas av sjukdomen ASL är det numera Nathan East som sköter basen och med sin insats river han loss publikens jubel mer än en gång.
Så till allsången, den pågår under hela konserten i varierande styrka och når som sig bör sin topp när det är dags för extranumret, en megaversion av ”Hold the line”.

På tisdag är det dags för Borgholm att få sin del av kakan och i den miljön som ruinen erbjuder borde det bli något alldeles extra. Och vill du hellre bege dig till Göteborg dagen efter så gör det för det här vill man inte missa.
Från och med nu lovar jag alltid se minst en Toto-spelning varje gång de besöker Sverige i framtiden. Hoppas det blir redan nästa år.

Betyg 5/5

/Lars