onsdag 26 juli 2017

Recension: Cheap Trick - "We're all allright" (Deluxe)



"We're all allright", puh, skönt! Rockdöden har inte drabbat Cheap Trick. Här är tvärtom ett band som fortfarande i allra högsta grad lever och har hälsan. Cheap trick har alltid varit ett egensinnigt och genremässigt svårt band att greppa. Någon slags bångstyrig blandning av Beatlesque pop/rock med tydliga AOR och Powerpop inslag. De har hängt med i fyrtio år och ofta figurerat med sin musik i film och Tv sammanhang. I Sverige kanske den breda massan främst känner till powerballaden "The flame", signaturen till sitcom långköraren "That 70's show" och för "Mighty wings" i gamla tjejtjusaren Tom Cruise flygarrulle Top Gun.

Färska plattan "We're all allright" låter förvånansvärt pigg och vital. Energinivån är hög i inledande rock'n roll rökarna "You got it going on" och "Long time coming". Sedan ökar man tempot ytterligare i punkdoftande "Nowhere". "Radio Lover" låter som om Status Quo, Little Richard och AC/DC har haft trekant. "Brand new name on an old tattoo" bär spår av Aerosmith och är samtidigt en perfekt hybrid mellan powerpop och sleazerock. "Floating Down" är melodisk och atmosfärisk med smakfull akustisk gura och svävande synthar i mixen och ger mig nästan lite U2 vibbar.

Detta är överlag en habil rockplatta som egentligen inte sticker ut mer än en Cheap Trick platta ska eller brukar göra. Som tidigare nämnts är bandet lite av en trevlig smältdegel av melodic rock och powerpop vilket inte minst blir tydligt i Beatlesdoftande "Blackberry way" som jag tycker är plattans bästa spår. Konstigt nog är den dock bara med på Deluxe varianten av plattan som innehåller 13 spår istället för 10. Skivan får ändå ett högt betyg eftersom få andra band balanserar och botaniserar så bra i detta musikaliska gränsland mellan melodiös rock, rock'n roll och pop. Cheap Trick är också ett band som genomgående håller en mycket hög lägstanivå, så även här.

Tack vare ett lyckat skivbolagsbyte verkar bandet ha fått en rejäl nytändning den senaste tiden. I fjol släppte man plattan: "Bang, zoom, crazy, hello" och innan året är slut ligger ytterligare en skiva i pipen, en julplatta. Sångaren Robin Zander har en rent av remarkabel röst med tanke på sin ålder. Han sjunger fortfarande minst lika bra som i fornstora dagar, och med samma intensitet och attityd. Kanske beror det på en sann och genuin kärlek till musiken, hantverket och fansen? Kanske beror det också på att han, liksom övriga gubbar i bandet tagit hand om sig lite bättre än många andra band i samma generation? Mig veterligen har Cheap Trick inte gjort några större skandalrubriker under sin karriär.

Glimten i ögat har de i alla fall alltid haft. När gitarristen Rick Nielsen i en intervju nyligen fick frågan om hur det kommer sig att Cheap Trick fortfarande håller ihop och dessutom låter så vitala svarade han: "I don't know, maybe we're just to dumb to quit".

Bästa spår: "Blackberry way"

Betyg: 7 av 10

You got it going on
Long time coming
Nowhere
Radio lover
Lolita
Brand new name on an old tattoo
Floating down
She's allright
Listen to me
The rest of my life
Blackberry way
Like a fly
If you still want my love

Peter "Amber St. Pete" Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar