söndag 24 juni 2018

Recension: Night Flight Orchestra - ”Sometimes the world ain’t enough”



Sometimes words ain’t enough... Nej, ibland räcker orden inte till för att beskriva exakt hur bra man tycker att något är! Jag ska ändå försöka men ber samtidigt både NFO och er läsare om ursäkt eftersom sometimes a daft review ain’t enough...

Sommaren 2015 hörde jag för första gången talas om NFO. Bandet hade då nyligen släppt andra plattan ”Skyline whispers”. Det lät både unikt och bra, bitvis riktigt bra till och med. Dock var det först med fjolårssläppet ”Amber galactic” som alla bitar föll på plats. NFO fick i och med sin tredje skiva också fäste hos en bredare publik än bara inbitna AOR och melodic rock fantaster.

Strax före jul bevittnade jag NFO live första gången på Sticky fingers i Göteborg. Att säga att mina förväntningar var höga är en enorm underdrift. Jag lämnade den spelningen fullständigt golvad. NFO hade både dragit ner brallorna på mig och dragit undan mattan under mina fötter samtidigt. Kort därpå tillkännagav bandet att 2018 skulle bjuda på både nytt album och ytterligare en turné. Naturligtvis visste min eufori inga gränser!

I mångt och mycket ligger NFOs genialitet i att de lyckas låta retro och nyskapande på samma gång. Lägg därtill en musikalitet långt utöver det vanliga. Ljudbilden med sitt stora, varma och naturliga sound transporterar känslomässigt mig som lyssnare tillbaka till barndomen och skivor så som de lät mellan ca. 1978 till 1982.

Inledningen till magnifika singelspåret ”This time” låter som en modern ”Highway star” på steroider. Ett perfekt inledningsspår som framkallar samma energi och förväntningar som ”Midnight flyer” gjorde på ”Amber galactic”. Riffet i discofunkiga ”Paralyzed” har en touch av The Doobie Brothers ”Long train running” och en basgång som påminner lite om en speedad ”Sure know something” (KISS). I övrigt låter det både Kool & The gang, Earth, wind & fire och ABBA.

Sin vana trogen har NFO tagit med platser och städer i låttitlarna. ”Barcelona” är en livsbejakande stompig kärleksförklaring till den spanska metropolen. Nummer två, ”Turn to Miami”, har en pumpande synthbas och ett keyboardljud som får mig att tänka på ”Synthwave”, en genre med elektronisk musik starkt influerad av åttiotalsfilmer som bl a ”Flykten från New York”, ”Blade runner” och ”Terminator”. Som så ofta i NFO sammanhang är låten också starkt färgad av tidiga TOTO.

Hade ”Moments of thunder” släppts som singel 1982 skulle den debuterat som etta på billboard! Melodierna ör utsökta med en übercatchig refräng och körer som flyger rakt in i stratosfären! Det är AOR svulstigt på samma sätt som Night ranger, REO Speedwagon, AISA, Rick Springfield, Survivor och TOTO. Blanda med lite ABBA, Ted Gärdestad, melodifestivalen, Visitors och Mike Post så har man ett svindlande vackert, neonfärgat paket! JAG ÄLSKAR DET!!!

Samma storslagna och poppiga kvalitet, fast med mer melankoli, har också fullständigt underbara ”Lovers in the rain”. Det kan inte hjälpas, man blir handlöst förälskad i detta sorgset vackra örhänge vid första lyssningen.

”Pretty thing closing in” är återhållsamt cool. Här möter ”Dancing on the edge of danger” (Michael Rickfors) ”Heart of glass” (Blondie). Lägg därtill en gnutta av ABBAs ”Voulez vous” toppat med ett stänk ”I need you tonight” (INXS) och du har en Studio 54 discovältare av rang.

På avslutande ”The last of the independent romantics” tar man ut svängarna rejält. Detta proggiga niominuters monster till låt har extra allt i form av extraordinära instrumentala passager och samtidigt de omisskännligt fantastiska NFO melodierna där man direkt får den där känslan av igenkännande.

”Sometimes the world ain’t enough” tar på många sätt vid där ”Amber galactic” slutade, men är ännu mer lekfull med yvigare gester och faktiskt ännu självsäkrare än sin föregångare.

Ja, jag skulle kunna mala på om varje spårs förträfflighet och om NFO’s sanslösa förmåga att kunna blanda AOR, funk, disco, pop, prog och hårdrock tills ni fullkomligt ruttnar på mig.

Att lyssna på NFO är nämligen som att sitta i en musikalisk bergochdalbana där referenserna rusar genom skallen i en vansinnig fart: Deep purple, KISS, TOTO, ABBA, Atomic Swing, Rick Springfield, Kool & the gang, Earth, wind & fire, REO speedwagon, STYX, amerikanska TV seriesignaturer modell tidigt åttiotal med mera... Allt detta samtidigt som de låter fullständigt unika. Det är briljant, genialiskt, magnifikt, säreget och ÄCKLIGT bra!!

”Amber galactic” var inte nog! NFO har lyckats med det omöjliga, de har gjort det igen, åh fan vet om de inte till och med har gjort det bara liiiite bättre!! Dags för min första tia som skivresencent! Årets platta! Punkt.

Line-up:
Björn Strid - Vocals
Sharlee D' Angelo - Bass
David Andersson - Guitars
Richard Larsson - Keyboards
Jonas Källsbäck - Drums
Sebastian Forslund - Guitars, Percussion

”Sometimes the world ain’t enough” släpps 29/6 via Nuclear Blast.

Betyg: 10/10

Bästa spår: ALLT!

Låtlista:
This time
Turn to Miami
Paralyzed
Sometimes the world ain’t enough
Moments of thunder
Speedwagon
Lovers in the rain
Can’t be that bad
Pretty thing closing in
Barcelona
Winged and serpentine
The last of the independent romantics

Peter ”Amber St. Pete” Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar